Att hålla ett lägerbål

Detta är lite egna tankar runt ett lägerbål utifrån lång scouterfarenhet, jag vet att en del hävdar att om det inte är si och så får det inte kallas lägerbål.

Ett lägerbål är en organiserad sångstund runt en eld. Är det eldningsförbud eller inomhus kan man låta ljus eller fotogenlyktor symbolisera elden. Lägerbålet leds av en lägernålsledare som har förberett ett sångschema och planerat in t ex uppträdanden och tack-rop. I och med att den är organiserad kommer man inte med önskningar om inte lägerbålsledaren säger att det är OK.

Man kan också ha en oorganiserad sångstund då ala får öska och den är inte så hårt styrd.

Intensiteten i ett lägerbål är viktigt, man skall bli varm snabbt sedan ligga på en varm nivå och sedan lugna ner sig så att man känner sig nervarvad efter lägerbålet.

I Saltis (och många andra) börjar med:

• Lägerbålsropet, direkt följt av
• Trampa på gasen ofta följt av
• Temperaturen

Som avslutning brukar vi ha Vem kan segla förutan vind där man nynnar som en tredje vers (riktigt fint ute på en klippa). På större lägerbål slutar man gärna med När lägerelden brunnit ner (Mel: Auld Laung Syne).

Se bifogad lapp med lägerbålssånger för ett kortare lägerbål.

I Briggen finns blåa Vässarö-sångböcker men se till att dom inte försvinner.

Tackrop

När någon gjort ett uppträdande så applåderar man inte, i alla fall inte oorganiserat så därför finns tack-rop.

Dom är svåra att beskriva i text men några (favoriter) är:

• Brrrrrrravo-rop
• Organiserad applåd (följ hur ledaren gör)
• Sälklappning (handflatorna ihop som labbar)
• Fin fransk klappning (nätt och fint)
• Giljotinen